Mamman och den vilda bebin

Jag är absolut inte förtjust i att läsa, jag vill vara då det verkar så mysigt att krypa upp i soffan under filten och bara sitta i tystnad och läsa eller somna med en bok i hand. Men jag är verkligen inte det, inte ens barnböcker.
Även fast jag ogillar det så tvingar jag mig själv att läsa för H iaf, med blandade resultat skall tilläggas. En barnbok som går hett nu och som jag älskat sedan jag var liten och fortfarande älskar att läsa för H är Mamman och den vilda bebin, nostalgitripp vid varje högläsning! Tänk att en bok kan få hela barndomen att kännas som igår...

"Det var en gång en mamma som var så snäll och mild.
Hon hade fått en bebi som var förskräckligt vild.
Allt som var farligt ville bebin göra.
På mammans tjat ville han inte höra.
...
När mamman skulle diska efter maten
och stod och skramlade med koppar och faten
så höll hon nästan på att svimma
för bebin hoppade i och ville simma.
Det skramlade förskräckligt när han dök
sen fick han inte simma mer i mammans kök.
...
En dag försvann han!
Han fanns ingenstans när mamman titta.
Och mamman grät och grät för han var omöjlig att hitta.
Sen blev det mörkt och månen blänkte
och mamman grät och grät så hennes tårar stänkte.
Då kom han farande som ett bi.
Han ville bara se hur lessna mammor kunde bli."

Haha.. kan inte hjälpa att känna att boken skulle kunna vara skriven om H. Men det kanske är en vanlig känsla som mamma till en 3åring?
Tjing!