En väldigt långdragen och delad debatt hölls idag på p3 om konstnärsbidrag. Jag vart lite uppslukad i diskussionen för ett ögonblick och har inte än kunnat släppa den.
För- Den svenska konstnären kan skapa kulturell och genuin konst utan att känna tvång för det ekonomiska. Att konstnären inte ska behöva följa modet utan gå sin egen väg.
Emot- Ska en konstnär få gå hemma med detta bidrag utan att egentligen vara tvungen att skapa något alls.
Min första bild av en konstnär är en medelålders karl som fastnat i hippie åldern och aldrig kommit eller för den delen kommer att komma ur den. En man som utan problem skulle kunna "flumma" runt på bidrag och vänta på att sjärnorna ställer sig i saturnus tecken, för det var så han skapade konst sist.
Mmm, kanske inte.
Konstnärsbidraget är alltså för dramatiker, författare och kulturjournalister.
Men som det oftast är gällande bidrag så är den den härliga svenska avundsjukan som vill föra sin talan. "Ska vi betala för deras jobbsvacka??"
Då tycker jag att det är betydligt mycket jobbigare att Vi ska betala för Prinsessans bröllop och sedan lönen för hela kungafamiljen.
Konstnärens arbete kan jag njuta av dagligen, om jag vill.
Men och andra sidan så har jag heller aldrig förstått mig på begreppet konst.
För mig är konst en ritad hopphage på gatan, en post-it lapp från någon nära, ett politiskt uttryck som försöker nå fram eller ett medelande skrivet i imman på spegeln. Gratis, alla kan få det, alla kan höra det. Skapat för alla och ingen.
(kanske borde kolla om jag har en hjärntumör efter det här inlägget. Konst? Jag?)
The Dunderduo- Knasbolls!
.JPG)
