Att vårda

Dagens Last- Diabetesen
Att vara mamma betyder att man oroar sig mycket, att vara mamma till en son med diabetes är att få en kniv i hjärtat vid vare dåligt blodvärde.

I April 08 stod det klart att Hampus fått diabetes.
När läkaren kom för att tala om det visste jag redan och var därför ganska lugn, tom men lugn.
Inte en tanke svävade förbi om att detta kanske borde vara en jobbig händelse rent psykiskt, nog ganska bra just då. Då handlade allt om att lära sig och vårda.
Att se sitt barn så slut och med alla dessa slangar är inget man ska behöva göra.
Nästan fyra veckor bodde vi uppe på sjukhuset och att ständigt vara omgivna av personal gav en trygg känsla. Det var inte förrän vi kom hem som jag insåg vad det var som drabbat skitungen. Det var inte bra bara för att vi vart utskrivna, han var inte frisk utan ska få leva med det här hela livet. Fram tills dess att han klarar av att ta hand om det själv så är det jag som ska göra det. Hjälp! Ge mig en vårdutbildning nån, jag kan väl ingenting om det här!

Det är otroligt hur snabbt man lär sig och hur snabbt det blir en del i vardagen. Ja vi kan göra allt vi vill men det krävs alltid lite extra planering.
Det som tog hårdast var inte diabetesen i sig eller nätter utan sömn pga blodsockertester utan det var känslan nära och kära kunde utstråla. Folk verkade plötsligt rädd för Hampus, att vara okbekväm i situationen kan jag väl förstå men rädd?
Lite avlastning var till en början näst intill omöjligt då det bara var jag (och Christer, men han jobbar borta så mycket så i veckorna räknas han inte med) som kunde med blodsockeraparat och doseringar av insulin. Det är mycket för en person att klara av.

Hampus som för tillfället var ca 20månader har tagit allt så bra.
Från första stund så har han förstått hur viktigt det är och säger mycket sällan emot när jag nämner insulinpumpen eller "stick i fingret". Han var så liten när det kom att han kommer inte ihåg nått annat.
Barnen på hans dagis brukar fråga varför han behöver pumpen, jag svarar att han är allerigisk mot socker och i pumpen finns hans medicin. Barnen blir fachinerade och nästan slåss om att också få bli stuckna i fingrarna.

Det har blivit den lilla extra delen i vårat liv och mycket går av bara farten.
Mycket tänker jag inte ens på men vissa dagar hålls ett kännt finger rakt upp och svordommar jag knappt visste fanns hoppar ur munnen. Hur kunde det bli så? Varför Hampus av alla...

Att starta om

Frågan kommer lite då och då vad som hände med mitt bloggande.
Svar- vet inte.
Nu föröker jag igen, men från början med en ny blogg.

Jag har så mycket i huvudet och så mycket som inte stannar kvar där. Saker jag vill och måste komma ihåg har en tendens att få fötter och springa ut.
Saker jag hellst inte vill komma ihåg eller inte behöver lägga på minnet kan å andra sidan sitta fast.
Jag behöver ett litet filter som sållar bort skiten och placerar allt annat i små markerade fack efter datum och händelse. Mitt system- allt i en hög och det du behöver liggar garanterat längst ner med en dammtuss som täcke- fungerar inte.
Nån har sagt att det rensar hjärnan att skriva så nu skriver jag, igen.

Jag har bestämt mig för att skriva för att må bra och inte för att andra ska tro att jag mår bra och som följd kommer det komma inlägg med känslorna utåt.
Men bara för att skriva av mig det, släppa det och gå vidare.
Men också skriva för att bevara, min skitunges alla fram och/eller bak steg, konversationer och händelser.

Det här är mitt liv. Knäppt som normalt och med mig som huvudperson!