Trampar på dig din jävla strunträdsla!

Rädsla är en narturlig sak som alltid finns hos alla. Så även oro.
Där mycket kärlek finns, om så ett förhållande, ett husdjur eller ett barn, brukar rädslan för personliga små saker försvinna och rädslan få perspektiv. Att förlora det man älskar eller se dem lida osv.

Ändå sitter jag och skriver om första raden om och om igen och
har sju olika blogginlägg om samma händelser klara i mitt huvud vid rubrikskriften. Men inget "duger". Varför?
Rädslan och oron för att inte vara tillräckligt rolig, känslig, smart, intressant eller inspirerande sätter stopp för att skriva alls.
Av vilken anledning då kan man undra, skulle dom fyra personer som ev läser bloggen tycka något annorlunda om mig om jag skriver skittråkigt, urkorkat och helt jävla plant? Förmodligen inte...
Jag är inte bra på svenska, skriver inte i fina kryptiska meningar, urkass på stavning och blandar nästan alltid ihop ordspråk.
So fuck it! This is it...

Hur mediokert det än må vara!


Har haft en toppendag på alla sätt och vis men nu såhär på kvällskvisten så är det iaf mina nyinhadlade prylar som skänker värme och lycka ;-)

Xoxo S