Knasigt...

Jag är stark och med tiden till och med blivit klokare. Jag är envis och vill klara det mesta själv, vilket i kombination oftast går. Jag låter inte någon annan tala om för mig hur jag ska leva, jag låter ingen sätta sig på mig. Jag är inte rädd för att vara ego, men heller sällan sen att hjälpa mina vänner. Jag känner mig äntligen säker i mig själv och i min roll som mamma, det har inte alltid vart så självklart. Och jag tror inte längre att folk dömer mig när jag ber om hjälp. Men varför ska det vara så svårt?

Varför ska jag nästan ta mig till bristningsgränsen innan jag gör det? Är det någonslags oanad, outforskad egomashoshism, or what?

Som sagt lite klokare. I år tänker jag be om hjälp innan väggen tänker gå in i mig. Knasigt va?

The Dunderduo- Knasbolls!